På avstånd

Coronabubblor. Zoomtrötthet. Munskydd? Pandemin har lärt mig att ta en dag i sänder, timme för timme, inte flyga iväg. Och jag tackar de högre makterna för att jag inte behöver känna mig ensam men tankarna snurrar runt i huvudet, en kliande känsla i halsen gör sig påmind. Och mardrömmen, den fortsätter, när skall den sluta? Nu är jag ingen epidemiolog, det får andra sköta på sociala medier, men vi lär få leva med ovissheten vad gäller smittspridningen långt in i 2022.

Läget står och väger, andra sjukdomar skapar tryck och om utvecklingen förvärras räcker inte dagens sjukvårdsplatser till. Och eftersom virusvarianten omikron (sars-cov-2) är relativt nyupptäckt, det saknas mycket kunskap om den, kan vaccinpassen invagga oss i falsk trygghet. Men, livet lär, mitt i allt, att ta vara på vardagen. Jag plockar upp min mobil, ringer ett samtal, snackar med en medmänniska som jag inte träffat på över två år. I det stora kan det lilla göra skillnad. På avstånd.