2020

2020. Snart till ända, detta minst sagt konstiga år. Omställningens år där pandemin vägrar släppa sitt grepp. Jag kastar äggskal i sophinken, skrubbar stekpannan, torkar den hängivet. Man gör så gott en kan. Tiden beter sig underligt, ibland flyger den fram, ibland sniglar den sig fram, vi går våra fjät, ibland står tiden bara still, en långsam och allvarlig dans.

Öppnar ett fönster, blickar ut. Det är mörkt, grått. Tyst. Inga nervösa skall från grannarnas hundar. Han med mössan, han drar på sin dramaten. Hans önskemål är enkla och oförställda, eller, förresten, vad vet jag om det? På bordet, i vardagsrummet ligger en gammal tidning, ett brev tittar nyfiket fram ur ett kuvert, i natt sov jag i min skrynkliga Leeds-tröja! Laget spelade skjortan av West Bromwich.

Tittar på klockan på mobilen, kollar givetvis mina mejl och sms. Halkar in på ansiktsboken i vanlig ordning, kan inte låta bli. Samma trötta flöde. Ingen ny aktivitet-  Och så här rullar det på. Jag funderar en stund och skakar på huvudet. Återkommer snabbt från mina funderingar. Hör på nyheterna.  Skärpt beredskap. Jag rycker upp mig, väntar på ett infall. Mobilen ringer. "Du, det var länge sedan!". Det ljusnar.