Tecken

Seppo vaknade upp i skogsbrynet alldeles invid båthamnen. Full som en alika lyckades han efter många om och men kravla sig upp ur sin fosterställning. Frusen och övergiven. I tidig morgonstund. Väderbiten. Bortglömd. Det stack i tårna. Sårskorporna under fötterna gjorde sig påminda. Händerna darrade och ångesten härskade. Seppo hade mått bättre i sin dar. Han funderade över sakernas tillstånd alltmedan han  på darrande ben spatserade ner till båtbryggan. Platsen var öde. Inte en kotte. Mörkt. Än en gång hade han tappat minne under påverkan av kung alkohol. Detta gissel. Denna bedövning. Seppo väntade på ett tecken från ovan. Det hade han minsann skrikit åt den där bittra socialkärringen några dagar innan.  - Var är allkärleken? hade han vrålat nere på den lokala pizzerian, vill han minnas.

Seppo hade också några dagar innan uppvaknandet nere vid hamnen sökt tröst hos sin tidigare älskarinna men hon hade avfärdat honom med harangen: - Seppo, jumalauta, du kommer att brinna i helvetet sidu, din aska kommer att användas för sandning vid halka i södra Stockholmsområdet, försvinn från min åsyn, din hopplösa karlslok!
Nere vid bryggan läste plötsligt Seppo på en skylt vid ett båthus:
ALL SPRITFÖRTÄRING MÅSTE OMEDELBART INSTÄLLAS MED TANKE PÅ EXPLOSIONSRISKEN.
Han trodde inte sina ögon. Ett tecken?