Jag har starka minnebilder från den dagen min bror Sune kom hem från Stockholm med inspelad kassett som innehöll "Tender turns tuff"- Mikael Rickfors. Vi bodde i Kaskö då och när brossan sparkade igång bandaren föll jag pladask. Alstret rullade i dagar där på Rådhusgatan 33. Titellåten, "Don't blame the boy", "Nervous" och "Yeah, Yeah".
Jag var så att säga helt såld på Rickfors. Den ena slagdängan efter den andra. Per Lindvall på trummor och Sam Bengtsson på bas m fl. Mustigt gung. Visst, jag upplevdes nog som ett avvikande ufo från parallellt universum bland mina jämnåriga kompisar eftersom jag diggade svenskt. Rickors dessutom! På den tiden i Sydösterbotten skulle man grupptrycksfavorisera AC/DC, Judan Priest och Laura Branigan.
Senast vi strålade samman, jag och Sune, lyssnade vi lite grand på samma grej men vi konstaterade i stereo att detta inte är något att hetsa upp sig över. Längre. The times they are A-changing. Nu när jag lättat på mina tunga vingar kan jag flyga iväg igen. Hej!
3 kommentarer:
Det krävs mod för att erkänna sådana ungdomssynder, jag var mycket förtjust i SNAP när jag gick på mellanstadiet..huvaligen.
SNAP! Finns värre saker i livet.Så är det i livet! Hjort är hjort:) Jag kan väl också i förbifarten nämna att jag såg Rickfors live på konserthuset. -87?! Vingar-touren.
Lindvall å Bengtsson på samma gäng = Grymt
Skicka en kommentar