En lycklig mänska

Kikar in där ibland, i Anderssons Hjärtats rum, Valda dikter 1962-2012. Den får mig att stanna till och reflektera över livets sårbarhet, den tunna sköra linjen. Läser (en lycklig mänska):

Idag är jag en lycklig mänska

När jag steg ut på trappan var jag nära att halka och slå ihjäl mig

Mitt balanssinne räddade mig och det var inte första och
troligen inte sista gången

Först och främst är jag lycklig över att jag inte dog

Jag kan också gråta av glädje över att jag inte bröt
lårbenshalsarna

för att finna mig själv liggande på ortopediska sjukhuset

nyopererad med en fasansfull

draglina från mina spikade och gipsade ben

Och de obscena bilder som någon kunde ha klottrat på

gipset medan jag var medvetslös

Det kunde också gått så, att skallen sprack och rann ut

som en storslev med havregrynsgröt

Man skall hålla humöret upp

Jag kunde lika väl ha trillat i en avloppsbrunn, brutit mina

revben, kastrerats, rivit bort näsan eller förblött

Jag vågar inte tänka på det

Mänskan behöver inte mycket för att bli lycklig.

lite tur bara