9 november 2017

En kaka till

2017-11-05. Hemma. Bänkar mig framför dumburken, för hur mångte gången i ordningen? Full kalika i rutan. Publikens skratt mycket roligare än clownens yttringar. Hänger inte alls med i svängarna. Är för trött för skämt eller är det ett skämt överhuvudtaget? Kliar mig på näsan och gnuggar mig hårt i ögonen, undviker att lösgöra ögonen från hålorna. Jag är oförmågen att frambringa ett garv. Jaja, ni kan skratta ni, själv gråter jag. Världen går inte under för det eller det kanske den gör.


2017-11-07. En annan eftermiddag. På torget i Fruängen står en man och spricker till ett panikslaget skrik. Varför blir det så här? Mannen står där mol allena och sträcker upp armarna i skyn, känns som om han ber att jag skall se honom, ett skrik på hjälp men jag ignorerar honom, precis som alla andra förbipasserande existenser, stirrar ned i min mobil. Jag hastar vidare till körrepet. Är ute i sista sekund. Inne i värmen. Försöker skaka av mig allt som passerat. Tar en nervkaka.

Inga kommentarer: