Här en kväll i orten, i skymningen. Jag hastar iväg ner till sopen. Halvvägs, ute på gården, dyker en bitsk okopplad byracka upp och gör utfall mot mina smalben. Försöker fösa undan den fyrbenta ettriga krabaten med överfylld soppåse och lyckas ganska bra, hundskrället lugnar ner sig och jag känner mig inte direkt hotad till livet, hundrädd som jag är. Nere vid sopstationen står matte (ur "matmor") i givakt och åser den livliga konfrontationen.
"Ska inte hunden vara kopplad?", undrar jag förskräckt, svettig om tass och panna.
"Det var du som skrämde lilla tussan, det är därför hon skäller och blottar tandkött. Tussan är oerhört sällskaplig i vanliga fall!"
2 kommentarer:
....inte brevbärarens.?
Inte. Någon annans, du!
Skicka en kommentar