Livet

Mot tv:n. Frankt zappandes. Fascinationen över småglin som knappt lämnat blöjstadiet är enorm. I ett huj slänger de ihop värsta brakmiddagen inför Leffes kritiska och såsiga ögon. Det sörplas, slamras. Kommenteras. Gott. Det darras på manschetten. För mycket salt. Tävling på bästa sändningstid. En tio-åring röstas bort och gråt och tandagnisslan därefter. Rätten blev fel. I en såsduell kan man kan bli redd för mindre, samtycker vi.

Sedan är det brudjakt på en tropisk ö, på en annan kanal. Naken-dejting. Finns tydligen inget dåligt väder utan bara naken hud. Paren letar efter äkta kärlek och klär av varandra med blicken. Och i himmelska rörelser glider de tillbaka in i mörkret men vi tittare får inget se men vi vet ändå så väl att det ordnas landgång. Studsmattehoppning! OMG.

På en tredje reklamkanal spelas ishockey. Kedjeformationerna är så kritvita att mjölk har mer färg. Uddlöst, förutsägbart och fantasilöst men matchen spelas, en i raden. Ett lag går segrande ur kampen. Tre poäng och utanför sveper mörkret sin kappa över oss. I soffan sitter vi tätt tillsammans. Det känns bättre om en stund.

Och nere på byn river någon sina fingrar blodiga, i jakten på tak över huvudet. På de så kallade gatorna under himlens oändliga valv. Hetsigt vanvettigt skrikande. En bräcklig själ med urholkade ögon som tappat all sans och vett, där tårar blivit till glas. En människa som hatar att hata. Vem är det som lyssnar till hennes rop?

Nästa dag. En snabb sväng till närmsta snabbköp. Sätter på mig masken. Katterna måste ha mat. Och jag kommer ihåg besöket på en restaurang i city, i en lokal full av speglar. Som igår. Stämde upp i Klagan. Odiskade gafflar. Lortiga glas. Mitt ansikte krampade. Idag fnyser jag åt händelsen. Det var ju inte så farligt. Hesa måsar hovrar över min glansiga flint. Efter middagen.