I närområdet

 

På den tiden när man enbart ringde viktiga samtal.

 

Ebony. Gevalia. Mörkrost. Inte dumt. Blodigt tandkött har i alla fall slutat blöda. Och tandrötterna slutat värka. Plus i kanten. Halsbränna.

 

Lördagskväll i omgivningen. I närområdet. Ängsliga skrik. Hysteriska skratt. Livliga skuggor. Röster som hörs bortom bergen. Balkonghäng i solnedgång. Nyfikenhet. Patrull på plats. Där borta. Rakt över. Båren fram. Svart bil. Tragik. Helt klart.

 

Tidig otta. Promenad. Rädda harar som springer min näsa förbi. Stöter ihop med människa som ångar färskt brännvin eller kanske något annat djävulspiss. Rådbråkad hund. Små snärtiga plastpåsar runt om bland träden. Jag nickar. Inte mycket till rörelse. Blänger. Stannar till. Ordväxling. Människan börjar hosta så att jag inte vet om hen skrattar eller är på väg att kvävas. Vad hände i går? Ingen aning. Jag har inte hört något. Milt väder. Vi ger oss av, åt varsitt håll. I samförstånd.

 

Tillbaka i hemmets lugna vrå. DN. Läser allt om den bortgångne Ekman. Och uret visar 09.00.

 

Bildbevis från gårdagens förträffliga konsert på Konserthuset. Alla tiders. Kungliga filharmonikerna med världstrumpetisten Håkan Hardenberger och livfull dirigent John Storgårds.