Knappnålen faller

Du vet, det har ni kanske alla varit med om, den där pinsamma tystnaden som uppstår kring fika- eller middagsbordet. Du är kanske bortbjuden till för dig helt okända människor och av någon förunderlig anledning inträffar en långutdragen paus kring bordet. Man hör knappnålen falla med en duns. Du skruvar pinsamt och generat på dig och vet inte riktigt vart du skall ta vägen men du är inte ensam. Vädret har redan avhandlats. Och en och annan TV-serie.


Ett tips för att få igång snacket och munlädret eller bryta isen så att säga, dödläget med ett annat ord, kan ju vara att du eller någon annan i sällskapet tar initiativet till att ventilera det tragiska fallet med den höggravida 15-åriga flickan Marilyn från en ort i Sjuhäradsbygden, familjehemsplacerad i Norra Halland, och som med sin pojkvän rymmer till Syrien där den senare ansluter sig till IS och kort där på dör. Marilyn hamnar i fångeskap, fritas senare efter många om och men. Ja, ni har säkert läst om detta och tagit del av Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage.


Du milde! Det är som att hälla bensin på en pyrande lövhög. På en tusendels sekund brakar en livfull diskussion igång och hätska kommentarer viner i rummet likt sylvassa knivar. Hon ska inte ha någon psykologhjälp, hon inte. Flickan få skylla sig själv. Hon får väl gå till vårdcentralen som alla andra. Hur kan hon förresten vara så erbarmligt dum i huvudet att hon följer med en IS-krigare till terrorismens högkvarter? Hur är adoptivföräldrarna funtade att ens komma på tanke att släppa iväg henne med den där mördarmaskinen? Efterblivna är vad de är. Vissa ska inte ta hand om barn och allra minst skaffa egna. Så är det bara.


Så här kan det te sig runtom i PK-Sverige 2016/2017.