Under senaste tid har jag avverkat en hel del filmer
och det är framför allt två som jag vill rikta strålkastarna på, som
sticker ut, som skiljer sig från mängden, och som jag gärna vill dela
med mig av. Och det gör jag så gladeligen.
Den gemensamma nämnaren för de båda, det genomgående temat, är
försoning och förlåtelsen som läkande kraft. Hur tacklar man oförrätter
som legat och pyrt under flera år och hur orkar vi gå vidare när till
och med ens närmaste blir ens värsta fiender? Och hur vill du bli
ihågkommen när du lämnar detta jordeliv? Vad är det för avtryck du vill
lämna efter dig? Är du beredd att, till vilket pris som helst, göra upp
med ditt förflutna?
Bland män och får (2015), i regi av Grimur
Hakonarson, är en kärv, fåordig berättelse, passar mitt finländska kynne
som hand i handske, om två fårbröder, Gummi och Kiddi, som under 40 år
levt som grannar och i luven på varandra. Anledningen till schismen dem
emellan är höljt i dunkel men jag har mina aningar. Och det är en
fyrbent vän, fårvaktarhunden, människans bästa vän, som agerar språkrör
de få gånger korrespondens sker mellan bröderna!
I ett avlägset vindpinat isländskt jordbrukssamhälle, i en
gudsförgäten håla, tycks den största happeningen vara den årligen
återkommande tävlingen där de, och några andra gårdar, tävlar mot
varandra om det åtråvärda och ärofyllda priset om bästa bagge. Ja, det
är i stort sett det som är inbokat i brödernas kalendarium.
Plötsligt inträffar det som bara inte fick hända: ett får misstänks
ha drabbats av en allvarlig och fruktad fårsjukdom. Detta är början till
ett närmande, till en ny fas i deras broderskap. Bröderna inser vad
fårsjukdomen kan få för följder och börjar, till en början motvilligt,
att samarbeta, för att rädda hemmen och fårnäringen. Deras vägar korsas
så att säga, efter alla frostiga år. Hinner de försonas eller är det för
sent?
Nebraska (2013). Regissören
Alexander Payne har här lyckats skildra ett svartvitt familjedrama som
för mig är en veritabel fullträff och jag är nästan på väg att ta ordet
mästerverk i min mun. Kommer osökt att tänka på David Lynchs
The Straight Story, faktiskt.
Den alkoholiserade fadern Woody Grant (Bruce Dern) vill, om det är så
det sista han gör här i livet, hämta, göra anspråk på, en miljon dollar
i reda pengar i Lincoln, Nebraska. Han har ju fått ett brev. En
bluffvinst som alla genomskådar, förutom den tidigare bilmekanikern
Woody, då. Han vill ha en ny bil, en ny luftkompressor. ”Jag vill lämna
något efter mig”, säger han till sin yngre son Dave som följer med sin
far ut på den långa strapatsrika resan genom tre delstater. En resa som
bland annat innehåller en släktträff och ett besök på en kyrkogård i
Hawthorne.
Och som grädden på moset levererar Nebraska ett antal obetalbara
svavelosande dialoger som viner knivskarpt genom luften. Jag tänker
närmast på Woodys äkta hälft Kate (June Squibb)) som har ett vigt
munläder som få och öser på för fulla muggar och som gör att skrattet
fastnar, för det mesta, i halsen. En stor film i ett litet format.