31 januari 2016

En topp trea

Summerar helgens sporthändelser och listar en topp trea:

1. Wilma Murto, 17, stod för ett högst sensationellt stavrekord i tyska Zweibrücken i dag. 4.71. Nytt världsrekord för damer under 20 år och finskt rekord förstås. Murto är delad världstvåa i år tillsammans med fem andra stavhopperskor. Endast amerikanskan Jennifer Suhr är före. Murto - lägg namnet på minnet.

2. Jätteskrällen. Vem hade trott det? Tyskan Kerber, 28, vann över självaste Serena Williams i gårdagens final av Australian Open. Kerber agerade oftast levande vägg, returerna effektiva och dessutom hög procent på förstaserven. Angelique Kerber hade, det får vi inte glömma, i sin första match i årets första Grand Slam-turnering en matchboll emot sig och nära att åka ut. I och med segern rusar tyskan fram till andraplatsen på världsrankingen. Såg finalen från första till sista boll. Hör inte till vanligheterna att jag spenderar min tid på att glo på tennis.

3. Tyskland vann för några timmar sedan EM-finalen i handboll med förkrossande överlägsenhet. Ingen välspelad final, långt ifrån. Den tyska Berlinmuren hård som granit och spanjorerna såg mer eller mindre uppgivna ut när de stångade sig blodiga mot det ibland brutala, stundtals barnförbjudna, tyska försvaret. Och så hade ju Tyskland ett monster i buren - Wolff. Över femtio i räddningsprocent. Tungt. Nej, ingen hade räknat med att ett skadedrabbat Tyskland inför turneringen.

Vid E4:ans avfart


28 januari 2016

Himmel och helvete

Pastorn i församlingen håller predikan. Hen säger att himlen är så olik allt vi känner till att vi inte kan föreställa oss den men att det kommer att bli ungefär som en gudstjänst som aldrig tar slut.


 "Det låter mer som helvetet", muttrar en besökare i bänken.

20 januari 2016

Nej!

Inte nu igen. Nu kommer en sån här meningslös grej igen, tänker ni. Måste dock få ur mig detta innan jag kan få ro:


Philip "Phil" Taylor, Sirkka Turkka, Julen Aguinagalde, Frances McDormand, Ilkka-Christian Björklund, Kirsten Dunst, Domagoj Duvnjak, Vivien Leigh, Leo Achrén, Marietta von Hausswolf von Baumgarten, Yrjö Vesterinen, Mia Berner, George Weah, Chimamanda Ngozi Adichie, Simon Skrabb, Fylgia Zadig, Erlend Mamelund, Janine Janssen, Adolf Ehrnrooth, Charlotte Rampling, Josef Golonka, Paula Abdul, Vahid Hambo, Brita Sidonia Gadd, Avery Brundage, Maria Ylipää, Kimmo Tarkkio, Helena Henschen, Bernt Staf, Vera Vitali, Eddie Oliva, Kristle Murden, Carlos Alomar, Runa Harju, Omar Hakim, Malin Levanon, Raino Westerholm, Kirsti Paakkanen, Raoul Thörnblad, Dalia Moubarak, Tommy Arreland, Grynet Molvig, Billy Preston, Melody Gardot, Lutfi Kolgjini, Runa Silfvast, Zhang Jike, Jay Beckenstein, Katharina von Bora, Pentti Salmi ja John S. Thorell.

Tuppfäktning


Vad kan jag annat än gnida mej över näsroten. I maktelitens boningar pågår tuppfäktning. Ett slags pågående vansinne som aldrig vill ta slut. Orden och insinuationer sipprar och rinner som hos en byfåne. Flyktiga ögon. Tiden ruttnar. Kollegialt. Kommunalt, med lemmar, hull och hår. Ränderna vill aldrig gå ur. Ingenting nytt. Sandlåda och blad i mun. Det är fradga och det är kyla. Rälsen spricker och halsen rasslar. Sverige. Mellanmjölken är sur. En olägenhet. Ett påhopp om något. Blir inte mycket till pizza ikväll, snarare pajkastning eller en salladskomplott. Skall vi inte slå till med knäckta revben? Hur som helst, hela denna soppa smaka unken och vem skall slå in den sista spiken. Skall jag vända på klacken, gömma mig bakom skärmen eller bara ta på mig galoscherna som om ingenting hänt.  
Och utanför, härförleden, på en promenad, ett stilla konstaterande: andlöst vackert vinterlandskap. Går icke att i ord beskriva. Glimmande. Glimrande. Nysnö på marken, läkarrocksvit. I solens sken, rimfrostbeklädda orörliga träd. -11. Jag glassar runt. En hund kommer springande emot mig. Jag kopplar. Den fyrfotade pälsbeklädda varelsen vill bara hälsa.  Ja, jag vet. Jag förstår, hajar klyket. Käkar. Darrar som ett asplöv och lederna värker. Jag pustar ut efteråt. Så där. Det var inget farligt. Thank’s god. Gott.

15 januari 2016

CCCPgram


Ni känner igen honom och jag har haft med honom tidigare här på bloggen. Visst är det Valery Charlamov som, om han hade fått vara i livet, blivit 68 i går. Charlamov omkom i en bilolycka tillsammans med sin fru, endast 33 år gammal. På isen var han exceptionellt snabb och vad vi idag skulle säga irrationell. 1972 blev han framröstad till Sovjetunionens mest värdefulla spelare. I sammanhaget kan jag nämna att hans mamma var från Alava, norra Spanien. Mammans namn: Aribot Abbad Hermann. Hon stack till Sovjet efter det spanska inbördeskriget (pågick mellan 1936-1939).



Bild nummer 2. En uppvisning av byxmodet, typ cykelbyxor, daterad till 70-talet, typ.

14 januari 2016

Ove



Jag har hört så mycket om den. Jag talar givetvis om Fredrik Backmans succéroman En man som heter Ove, ett alster som sålts i fantastiska 800 000 ex. Som vi alla vet går den på biografer runt om i landet, i regi av Hannes Holm, med Rolf Lassgård som den tjurige kontrollfreaken Ove.

Boken, ja. Omdömen som ”den bästa bokupplevelse någonsin”, ”jag skrattade och grät i ett kör” och ”den måste du bara läsa, Tommy” resulterade givetvis i att jag inte kunde motstå frestelsen.  Så jag plockade ner den från hyllan, visste ens om att det fanns där, och sparkade igång bladvändandet.
Kanske jag är konstig, nu svär jag i kyrkan, men innehållet grep mig inte nämnvärt. Förvisso, Backman, 34, skriver stundtals med kul penna men när allt kommer omkring så är detta inte min tallrik. "Kanske igenkänningsfaktorn var för hög?", kontrade min äkta hälft.
En hel del säger att filmen är mycket bättre än boken, andra vice versa. Nu har jag inte sett filmen. Dyker säkerligen upp i TV4 eller i den statliga televisionen juldagen 2015. Jag får ge mig till tåls.

13 januari 2016

Lazarus


Lazarus - David Bowie 1947-2016

Look up here, I'm in heaven
I'v got scars that can't be seen
I've got drama, can't be stolen
Everybody knows me now.

6 januari 2016

Mera sport


På årets första dag bet jag av en tand på våning ett. Hamnade sålunda - aningen motvilligt och oväntat - på tandakuten. Blev tilldelad en tandläkare med finska rötter och av den anledningen hade jag inte mage att begära bedövning.

Sålunda, dagen därpå, på lördagen, var jag till tänderna laddad inför JVM-kvarten mot kanadickerna och vilken match det blev sedan. En av de mest underhållande matcherna jag sett på år och dar. Jag skakade så att tänderna skallrade och tandköttet blödde.



På måndagen, kryssningen, på vår resa tillbaka från Helsingfors, var det så dags för ännu en tandvarnande nagelbitare i form av Finland-Sverige. Hög stämning i danspalatset på Silja Serenade. Knapp vinst för de finska grabbarna. Ja, det där vet ni allt, ni som följer med tillställningar av dylik karaktär.

Finalthrillern i går blev ju sedan alldeles för mycket. Finland vann efter stor dramatik och guldet bärgades hem - på hemmaplan. Starkt virke i icke-tandlösa finska ungbjörkar.

Så här i efterhand har det snackats mycket om att domarna, framför allt i semin och finalrysaren, gick värdnationens ärenden. Så kan det vara men hur som helst är de finska juniorerna världsmästare 2015/2016. Värdiga sådana. Tosi kova juttu.