15 juni 2016

Gammal filmtext




Under senaste tid har jag avverkat en hel del filmer och det är framför allt två som jag vill rikta strålkastarna på, som sticker ut, som skiljer sig från mängden, och som jag gärna vill dela med mig av. Och det gör jag så gladeligen.

Den gemensamma nämnaren för de båda, det genomgående temat, är försoning och förlåtelsen som läkande kraft. Hur tacklar man oförrätter som legat och pyrt under flera år och hur orkar vi gå vidare när till och med ens närmaste blir ens värsta fiender? Och hur vill du bli ihågkommen när du lämnar detta jordeliv? Vad är det för avtryck du vill lämna efter dig? Är du beredd att, till vilket pris som helst, göra upp med ditt förflutna?

Bland män och får (2015), i regi av Grimur Hakonarson, är en kärv, fåordig berättelse, passar mitt finländska kynne som hand i handske, om två fårbröder, Gummi och Kiddi, som under 40 år levt som grannar och i luven på varandra.  Anledningen till schismen dem emellan är höljt i dunkel men jag har mina aningar. Och det är en fyrbent vän, fårvaktarhunden, människans bästa vän, som agerar språkrör de få gånger korrespondens sker mellan bröderna!

I ett avlägset vindpinat isländskt jordbrukssamhälle, i en gudsförgäten håla, tycks den största happeningen vara den årligen återkommande tävlingen där de, och några andra gårdar, tävlar mot varandra om det åtråvärda och ärofyllda priset om bästa bagge. Ja, det är i stort sett det som är inbokat i brödernas kalendarium.

Plötsligt inträffar det som bara inte fick hända: ett får misstänks ha drabbats av en allvarlig och fruktad fårsjukdom. Detta är början till ett närmande, till en ny fas i deras broderskap. Bröderna inser vad fårsjukdomen kan få för följder och börjar, till en början motvilligt, att samarbeta, för att rädda hemmen och fårnäringen. Deras vägar korsas så att säga, efter alla frostiga år. Hinner de försonas eller är det för sent?

Nebraska (2013). Regissören Alexander Payne har här lyckats skildra ett svartvitt familjedrama som för mig är en veritabel fullträff och jag är nästan på väg att ta ordet mästerverk i min mun. Kommer osökt att tänka på David Lynchs The Straight Story, faktiskt.

Den alkoholiserade fadern Woody Grant (Bruce Dern) vill, om det är så det sista han gör här i livet, hämta, göra anspråk på, en miljon dollar i reda pengar i Lincoln, Nebraska. Han har ju fått ett brev. En bluffvinst som alla genomskådar, förutom den tidigare bilmekanikern Woody, då. Han vill ha en ny bil, en ny luftkompressor. ”Jag vill lämna något efter mig”, säger han till sin yngre son Dave som följer med sin far ut på den långa strapatsrika resan genom tre delstater. En resa som bland annat innehåller en släktträff och ett besök på en kyrkogård i Hawthorne.

Och som grädden på moset levererar Nebraska ett antal obetalbara svavelosande dialoger som viner knivskarpt genom luften. Jag tänker närmast på Woodys äkta hälft Kate (June Squibb)) som har ett vigt munläder som få och öser på för fulla muggar och som gör att skrattet fastnar, för det mesta, i halsen. En stor film i ett litet format.

Inga kommentarer: