5 mars 2016

I de lugnaste vatten


Det är som upplagt för en ny spännande mordgåta. I Sandhamn. Djurö socken. Regnet öser ner. Vinden pinar, Stämningen på Sandhamns värdshus vibrerar. Snacket går. Receptionisten på seglarhotellet har återfått talförmågan för att förklara att hen tagit fel på person. Utanför, på en av de många bryggorna, sitter fiskaren Kåre och dinglar med benen. Han har så länge han kan minnas hyst en ständig fruktan för stora förändringar och uppbrott, och han har alltid förundrats över mänsklighetens ständiga strävan efter förnyelse och utveckling. 


Kapellet, lite längre upp. I backen. Lugnt som i graven. Nyckeln till sakristian saknas. Folktomt. Skidskytte på SVT2.


Har någon sett något? Dimman ligger tät.


Vems? Offrets eller mördarens? Nageltrång är bara förnamnet. Ett helt människoliv kan reduceras, på en bråkdel av en sekund, till förslutna pappkartonger och svarta billiga sopsäckar.


Spåren leder in till relaxavdelningen. Vem har tagit vatten över huvudet? Nu är det blodigt allvar. Stinker mögel långa vägar. Fuktskador. Plötsligt hörs röster utifrån trapphuset. En fläkt brummar någonstans. Oklart varifrån.


Kriminalinspektör Thomas har precis tagit den sista slurken av kaffeblasket och är på väg att ta sig an ett nytt fall. Han är givetvis trött ända in i märgen. Ryggen har också tagit stryk. Thomas upplever känslan av att inte ha fullständig kontroll över tillvaron. Han skakar på huvudet och plockar upp en fimp från durken. - Jag har så ont i halsen, viskar han till en medresenär.

2 kommentarer:

kicki sa...

Låter som en bra inledning på en kriminalroman. Har du funderat i sådana banor?

Tommy sa...

Tack för det, kicki. Funderingar har alltid funnits men det är svårt att få ur den där pennan....