Vad kan jag annat än
gnida mej över näsroten. I maktelitens boningar pågår tuppfäktning. Ett
slags pågående vansinne som aldrig vill ta slut. Orden och insinuationer
sipprar och rinner som hos en byfåne. Flyktiga ögon. Tiden ruttnar. Kollegialt.
Kommunalt, med lemmar, hull och hår. Ränderna vill aldrig gå ur. Ingenting
nytt. Sandlåda och blad i mun. Det är
fradga och det är kyla. Rälsen spricker och halsen rasslar. Sverige.
Mellanmjölken är sur. En olägenhet. Ett påhopp om något. Blir inte mycket till
pizza ikväll, snarare pajkastning eller en salladskomplott. Skall vi inte slå till
med knäckta revben? Hur som helst, hela denna soppa smaka unken och vem skall
slå in den sista spiken. Skall jag vända på klacken, gömma mig bakom skärmen eller
bara ta på mig galoscherna som om ingenting hänt.
Och utanför,
härförleden, på en promenad, ett stilla konstaterande: andlöst vackert
vinterlandskap. Går icke att i ord beskriva. Glimmande. Glimrande. Nysnö på
marken, läkarrocksvit. I solens sken, rimfrostbeklädda orörliga träd. -11. Jag
glassar runt. En hund kommer springande emot mig. Jag kopplar. Den fyrfotade pälsbeklädda
varelsen vill bara hälsa. Ja, jag vet.
Jag förstår, hajar klyket. Käkar. Darrar som ett asplöv och lederna värker. Jag
pustar ut efteråt. Så där. Det var inget farligt. Thank’s god. Gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar