20 januari 2016

Tuppfäktning


Vad kan jag annat än gnida mej över näsroten. I maktelitens boningar pågår tuppfäktning. Ett slags pågående vansinne som aldrig vill ta slut. Orden och insinuationer sipprar och rinner som hos en byfåne. Flyktiga ögon. Tiden ruttnar. Kollegialt. Kommunalt, med lemmar, hull och hår. Ränderna vill aldrig gå ur. Ingenting nytt. Sandlåda och blad i mun. Det är fradga och det är kyla. Rälsen spricker och halsen rasslar. Sverige. Mellanmjölken är sur. En olägenhet. Ett påhopp om något. Blir inte mycket till pizza ikväll, snarare pajkastning eller en salladskomplott. Skall vi inte slå till med knäckta revben? Hur som helst, hela denna soppa smaka unken och vem skall slå in den sista spiken. Skall jag vända på klacken, gömma mig bakom skärmen eller bara ta på mig galoscherna som om ingenting hänt.  
Och utanför, härförleden, på en promenad, ett stilla konstaterande: andlöst vackert vinterlandskap. Går icke att i ord beskriva. Glimmande. Glimrande. Nysnö på marken, läkarrocksvit. I solens sken, rimfrostbeklädda orörliga träd. -11. Jag glassar runt. En hund kommer springande emot mig. Jag kopplar. Den fyrfotade pälsbeklädda varelsen vill bara hälsa.  Ja, jag vet. Jag förstår, hajar klyket. Käkar. Darrar som ett asplöv och lederna värker. Jag pustar ut efteråt. Så där. Det var inget farligt. Thank’s god. Gott.

Inga kommentarer: