Nalen. Fredag kväll.
Och så står han där då, sångaren och frontfiguren Mike Scott, i egen hög person, med sitt band The Waterboys. Man kan med fog säga att Mike Scott är Vattenpojkarna. Mängder musiker som passerat band genom åren är imponerande lång, vad det nu sedan beror på? Strunt samma. Denna kväll omges han av musiker som är med och lirar på den senaste plattan Modern Blues (2015).
Första gången jag ser The Waterboys live och jag blir inte besviken. Det är spelglädje, ja, ett oerhört drag på scenen. Repertoaren är mestadels hämtad från senaste nyss nämnda skivan men det blandas också givetvis, nytt och gammalt. De drar i gång med Destinies Entwined och efter det glider violinisten Wickham, Scotts följeslagare sedan länge, in i handlingen. Det är tight och vi sjunger med i låten The Nearest Thing To Hip (ordet Shithole i fokus!).
Scott berättar inledningsvis att han varit i kontakt med sin vän Rosanne Cash för att bringa klarhet i om vad Nalen är för ett ställe. Bandet trivs, det går inte att ta miste på. Keyboardisten bjuder på sig själv genom att ständigt vara i rörelse med sitt yviga blonda hår, rena work out-passet, basisten däremot rör inte en min. Och visst kommer den sedan, inte som extranummer, men ändå: The Whole of the Moon. Och alla är givetvis på tårna, sjunger med. Nästan alla, förutom de som fått i sig för mycket av barens njutningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar