7 oktober 2015

Livets berg- och dalbana

Ja, ni vet. Det finns dagar när man bara vill sparka av sig tofflorna och dansa i okontrollerbar eufori. Ingenting känns övermäktigt. Sedan finns det andra surdegsinpregnerade dagar där självförtroendet naggas i kanten och man vill sjunka genom jorden, dra något gammalt över sig. Och plötsligt väller solen in igen och skänker läkande medicin.  Livets berg- och dalbana i ett nötskal. Så är det för oss flesta.

Kaffe urdrucket. Utanför klär vinden av träden. Ställer förstrött ifrån mig Khemiris roman Allt jag inte minns. Rännilar av obekväma tankar forsar och borrar i huvudet. Vad brinner jag för? Vad är meningen med livet? Ekar öronbedövande tyst i min skalle. Skrämmande. På väg ut sedan snubblar jag förstås i trappen, grannen klämmer fram ett enigmatiskt leende. Vem är denne granne, förresten? Under alla år har vi bara sagt hej till varandra men inte mer. Märkligt. Utanför soprummet trampar jag på en snigel. Och klockan fortsätter envetet att ticka.

Återvänder till Bokmässan i Göteborg 2015. Fredag morgon. Traskar runt, på jakt efter klokskaper som i bästa fall kan skänka uppbygglighet och lisa för själen. En palett av ansikten flimrar förbi, ser mig förvirrat omkring, munnen gapar som på en fisk. Och det som skulle ha handlat om fokuslandet Ungerns litteratur förvandlas under några timmar till en protest mot det ungerska styret och landets flyktingpolitik. Och lite längre bort, fast på våning två, står kockarnas kock Leif Mannerström och ansar svamp till taktfasta snålvattenrinnande gommar. Bisarrt, på något sätt.

Samma morgon, lite senare, med en skvätt bjudkaffe innanför västen, armbågar jag mig fram till Se Människan-scenen. Claes Andersson, 78, med ett digert cv på sitt samvete, promotar sin nya diktsamling Att leva, att åldras. Naket och utlämnande beskriver han sorgen och glädjen i att åldras. Under de 20 minuter som samtalet pågår berättar han om försoningens process med sin döde far, dessutom om tillvarons ambivalens: ”Ingenting är enbart vackert, skönt, gott och ingenting är enbart ont, svart, mörkt – utan vi lever som sagt i någon slags brytningspunkt hela tiden och människan är dålig på att leva i ambivalens för långa tider.”

Och för att binda ihop det hela kommer jag att tänka på mannen som jag en sen septemberkväll, för ett år sedan, fann i en skogsdunge, liggande på rygg, vid liv skulle det visa sig, omtöcknad och blodig i pannan. Jag lyckades efter många om och men baxa upp honom, och får honom, efter ett bra tag, att orientera sig till tid och rum.

”Vad är det som får dig att bry dig om mig, du?”
”Medmänsklighet.”

Inga kommentarer: