26 september 2015

Spårlöst försvunnen

Fredag. Lunchtid. Göteborg. Tågstationen. 12.35 blir hastigt och lustigt 12:45, minuter rasar i väg, folk står och stampar. 434:an kommer inte i väg förrän vid 13:30. Ja, det hade man ju kunnat vänta sig! "Fick du inte sms:et?", säger en vänlig själ.

Luttrade passagerare skakar uppgivet på huvudena och rycker på axlarna samtidigt som solen tränger i genom. Knökat på perrongen förstås. Några korta ordväxlingar med Farstas Mick Jagger som utbrister: "Joråsåatte, man har en olycklig kärlek gentemot SJ, därom råder ingen tvekan, hahaha."

När väl tåget guppar och gnisslar i väg råder tystnad och en allmän lättnad. Vi är äntligen i rullning. Mobilerna och datorerna kommer fram som brev på posten. Blickar som ovilligt möter varann. Medhavda McDonalds-påsar prasslar och ur högtalarna meddelas att sluttiden för destination Stockholm beräknas till 17:45, alltså drygt två timmars försening.

Efter mindre än en timme hörs så en passagerare, med ljudlig stämma, det bara liksom ekar igenom hela kupén, Funderar kort där jag sitter vid min fönsterplats med bord, om människan använder sig av megafon, Ett öronbedövande snack som får oss att lyfta blicken från skärmarna, alla följer spänt med i samtalet. Människan avslutar med att säga: "Jag vet inte var vi är och ingen täckning har jag, önskar jag kunde säga det till dig, återkommer när jag vet mer!"

Detta samtal får oss att dra på munnen varefter konversationen, vid mitt bord, är i full gång. Jag undrar förstås om inte en programidé för TV4 skulle kunna vara nåt i stil med Spårlöst försvunnen....ja, eller att Banverket kunde ge ut en tidning med namnet Vardagsräls.

En helt vanlig dag i SJ:s värld.

Inga kommentarer: