21 november 2014

Återkomsten

När det gäller film finns det alltid något för någon, jag drar paralleller till ett gigantiskt buffébord. Och vi är överens om att filmen som konstform ligger i betraktarens ögon och där av högst personlig att bedöma. En filmupplevelse generar ofta, i gemensamma diskussioner efteråt, i känslan av att det inte alls var samma film man just såg. Så olika kan intrycken vara från en och samma film.
Den ryska filmen med titeln Återkomsten i regi av Andrej Zvjagintsev är en pärla  som fallit i glömska. Fram till för två veckor sedan hade den gått mig obemärkt förbi och därför vill jag inte kalla mig för cineast!  Inte än. Råkade få tag i den av en slump, på vinst och förlust. Nu vill jag lyfta upp den på en given piedestal på filmkonstens himmel. Ja, jag vill slå på stora trumman. Zvjagintsevs mästerverk har cementerat sig fast på min alldeles personliga tio-i-topp-lista över filmer jag sett.

Återkomsten premierades bland annat med Guldlejonet i Venedig 2003 och året där på erhöll den en Guldbagge i kategorin för bästa utländska film. Om jag inte är helt fel ute, så är filmen regissörens debut i sammanhanget.

Filmens handling: Fotbollspelandet avbryts, bröderna Andrej och Ivan rusar hem en eftermiddag, för att i nästa sekund hitta sin far, i moderns sovrum. Var han varit under 12 år? Och vad är faderns egentliga anledning till återbesöket efter alla dessa år i ”karantän”? Hans återkomst i hemsfären, likt en Kristusfigur, blandas med misstro och hatkärlek, främst hos den yngre sonen, Ivan. Fadern visar sin makt, han avskyr svaghet och klagan, och tar med sönerna ut på ett äventyr som varar i närmare en vecka, det som bara skulle bli en helgutflykt. De hamnar på en fjärran ö lång ute någonstans i vildmarken.

Tempot är långsamt, vilket inte förtar helhetsintrycket det minsta, tvärtom; man sugs in i de dramatiska undertonerna som råder mellan den kylige fadern och sönerna. Gestaltningar är magnifikt framförda, närvaron är total.  Och så gott som alla scener är filmade utomhus.  I slutskedet, den med roddbåten i ett dimlandskap, är rent ut sagt filmhistoria!

Det här en film som har många bottnar och genererar många frågetecken. Det kanske inte finns några givna svar till det som utspelas i detta drama. Symboliken där med hopptornet, vad vill den berätta oss? Och det sa jag inte, som för att understryka filmens genialitet: fotot är enastående.

Inga kommentarer: