Nygammal text

I detta inlägg hade jag för avsikt att beröra riksdagsvalet 2014, t ex om det där syndromet när många istället för att lyfta fram egna budskap attackerar motståndarnas politik. Debattklimatet är ju som alltid oftast lågt, rena sandlådenivån, faktiskt. Men, nog om detta. Jag byter spår och ändrar riktning men ändå inte!

Efter välbehövlig sommarvila inventerar jag semesterns bokskörd och lyfter fram en utgåva, en så kallad pamflett, ur högen som heter Ljudmila från Tjernobyl (Ordfront). Och då är vi inne på kärnkraftsfrågan plötsligt. Ja, kärnkraften som energikälla. En källa som tål att diskuteras, inte minst med tanke på de följder som uppstår, såväl mänskliga och ekologiska, när olyckan är framme.

Nämnda bok handlar och påminner oss om vad som kan hända, om naturens enorma kraft och människans ofullkomlighet att helt hantera den. Det är ukrainskan Ljudmila Ignatenkos ord och minne vi får ta del av berättade för journalisten Gunnar Bergdahl. Då, 1986, alltså för 28 år sedan, var hon 17 år ung och förälskad. Framtiden såg ljus ut. I staden Pripjat skulle hon skaffa sig ett nytt liv, förverkliga sig själv, och bilda familj med sin käresta, brandmannen Vasilj.

Natten mellan den 25 och 26 april går larmet. Den havande Ljudmila hastar skräckslaget ut på balkongen. Hon ser brandbilar nedanför, får syn på sin make och ropar till honom: ”Vart ska ni?” Han svarar: ”Det brinner på kraftverket, gå och lägg dig. Jag väcker dig när jag kommer hem.”

Maken återvänder aldrig hem igen.

Ljudmila från Tjernobyl beskriver en stark kärleksrelation men är samtidigt en ohygglig och sorglig berättelse om vilka oerhörda risker kärnkraften innebär, i det här fallet en härdsmälta av gigantiska mått. Samtidigt som förordet i boken skrivs, i slutet av mars 2011, sveper en flodvåg fram över Japan.... en flodvåg som skakar om allt, inklusive kärnkraftsverket i Fukushima. Det som aldrig fick hända, hände. Harrisburg. Tjernobyl. Fukushima. Tage Danielssons sannolikhetsmonolog ringer i mina öron.

Apropå det svenska riksdagsvalet, ja. Opinionsmätningarna tyder på ett regimskifte. Då kanske vi kliver på en ny seglats med kapten Löfven vid rodret, på en resa där klassklyftorna minskar och de mjuka värdena får ett uppsving... Den som lever får se.