Min morfar, ja. Ragnar. Fridolf. Jag börjar med honom. Lugnt och harmoniskt i all dess ödmjukhet. Han hade många järn i elden, den karln. Initiativrik och engagerad på många områden långt upp i åldern. Ännu som åttiåring sjöng han med i Nykarleby kyrkokör tills hälsan ställde hinder i vägen. Om det lär jag återkomma till.
Ragnar växte upp i en stor familj, tio barn. Barndomen i stort sett likadan som andra jordbrukarbarns. Alla hjälpte till i olika arbeten på gården. Fadern var sträng och krävande och det gällde att lyda honom till punkt och pricka annars blev det andra bullar. Ve och fasa. Modern, i sin tur, var godmodig och förståelsefull.
Sången bar honom genom hela livet. Ragnar berättade att han ofta sjöng, som litet barn redan, när han utförde sina sysslor. Och som han sjöng! Hans favoritplats var annars gungstolen i vardagsrummet, där på Bangatan i Nykarlebys centrum. En gård som morfar och mormor köpte redan på 1950-talet. Han utförde själv renoveringsarbeten och 1962 vid pensioneringen stod bostaden klar för inflyttningen.
I gungstolen, ja, satt han ofta och sjöng fritt ur psalmboken eller Sionsharpan. Starka minnen. Fick ofta sitta i hans knä och lyssna till den ena psalmen efter den andra. Hans favorit var nog "Var gång skymning sig sänker" eller vad den nu hette. För att inte tala om alla cykelfärder i bygden, friluftsmänniska som han var. Då fick vi turas om, vi barn, att åka med. Då sjöng han också medan trampet pågick. Lyckliga stunder.
Forts. följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar