Hört och saxat

Egentligen borde man bestämma att bara något sånär förnuftiga människor hade rätt att uttala sig, ja, hade rätt att överhuvudtaget inleda samtal, tänker jag när jag sitter på caféet inne på Liljeholmens centrum och kopplar av en stund. Plötsligt dyker en man och en kvinna upp och de sätter sig naturligtvis ner precis bakom mig. Varför! Att man aldrig skall få sitta ner i lugn och ro och läsa sin tidning och dricka sitt goda kaffe i fred. Typiskt. Så typiskt. Drabbar av någon konstig anledning alltid mig. Finns andra lediga platser i lokalen, se er om. Men nej. Precis bakom mig sätter de sig, nästan i min famn, känns det som. Och som på en given signal sätter de igång och börjar trätas. Anklagelserna haglar. Besvärjelser. Fullvuxna människor.

"Du bryr dig då aldrig, du skiter i allt, jag får dra det tyngsta lasset. ALLTID! Mat, städning, hemma på kvällarna med barnen, du jobbar alltid över. Du kanske knullar runt?! Det är det du gör. Jag finns inte. Du ser aldrig på mig. Du kramar aldrig om mig. Jag finns inte för dig. JAG älskar dig men du, du, du, behandlar mig som luft. Jag vet att du hatar mig, säg det, då. Du har en ANNAN, säg det. Och barnen, har du någonsin bytt blöjor på minstingen. Nä, det har du ALDRIG gjort! Vi har inte haft vuxentid på flera fucking år och det är DITT fel".

"Skall du säja, du har då aldrig brytt dej om mig. Du frågar ALDRIG hur jag mår? Du bar skiter i mig. Hela tiden. Du lyssnar aldrig på mig. Igår frågade jag dig t ex, "skall vi dra till stugan i helgen?", och du bara nonchalerade min fråga, Fy fan, för dig. Förra veckan sa jag, att jag älskar dig, men du, du bara ignorerade mig. Du gör det hela tiden. KONSTANT. Du hämtar aldrig på dagis? Va!  Du anklagar mig för att alltid jobbar över, du säger ju det. I förrgår hämtade jag X t ex. MEN, det räknas som inte. Vi är väl, typ, lika mycket indragna i vårt förhållande, eller har jag fel, säg nåt då för HELVETE! Du vill ju aldrig"

Tar mitt pick och pack och drar från caféet som en avlöning. Hört tillräckligt. Jag vill inte bli involverad mer och varför skulle jag bli det, egentligen. Hoppas att de reder ut begreppen en gång för alla och att alla knutar löses upp. Dock, skeptisk i det här specifika fallet. Paret behöver professionell hjälp för att gå vidare. Ett snabbt konstaterande när jag hastar ut därifrån, alldeles rödflamsig i trynet!

Och på vägen hem, i t-banan, i vagnen, plockar jag upp en sliten tidning från sitsen och bläddrar snabbt igenom och plötsligt får jag syn på detta:

Jag blir alldeles matt. Vad är det som händer egentligen där ute? Ja, ingenting annat än ett samhälle i total upplösning.Tror inte det är sant. Helt fruktansvärt.

En uppmaning såhär på 1:a maj: Ta hand om varandra.