Ett ögonblicks verk. Försöker kväva en gäspning. Lyckas inget vidare. Försöker inte tänka så mycket. Min intention för dagen är att inte göra allt för mycket. I febermosighetens tecken. Vi stannar inne idag. Familjen. Hela bunten. Vinden har inte mojnat ett jota, ja, kanske lite ändå. Det är lätt att överdriva. Imorgon blir det med största sannolikhet restaurangbesök. Blir bra.
Läst lite recensioner i DN. Läst ut Wallgrens "Havsmannen". En påfallande välskriven roman. Sträckläst. Även skrivit upp låtskrivaren Karin Åbergs namn i min speciella pärm. Måste kolla upp hennes debutalbum "Winterchild", en EP med fem låtar. Tydligen har hon samarbetat med supertrummisen Bill Cobham!
Ovan två verk som jag placerat tillbaka i hyllan. Vi färdas snabbt med hjälp av det skrivna ordet. Shani Boianjius debut är en sällsynt stark värld där våldet är granne med kärleken. Den handlar om Yael, Avishag och Lea som växer upp tillsammans i en israelisk by vid den libanesiska gränsen. Och det är efter examen som de blir inkallade till armén för militärtjänstgöring. Hänryckande. Författaren bor för närvarande i Israel.
Den andra där på bilden, Stig Larssons "När det känns att det håller på att ta slut", anses vara hans stora återkomst. Inte långt härifrån faktiskt, ett stenkast sålunda, på Lilla Essingen, bor och verkar författaren som i det här alstret ingående berättar om sitt liv, om knark och kärlek, vänskap och arbete. Och lite skvaller. Naket och ärligt.
Larsson debuterade 1979 med "Autisterna". Därefter, som många av oss redan känner till, har han också verkat som dramatiker och regissör mm. Och det är till Rosa drömmar hans steg styr, allt som oftast......
5 kommentarer:
Dagar utan tankar beövs också!!
Tack för tipset om Havsmannen, det får bli nästa bok. Läste just Skuggpojken som Vallgren skrivit under pseudonymen Lucifer. Också en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig.
Emellanåt händer det sig att jag läser böcker som är rentav så tråkiga att jag nästan funderar på att avbryta mitt i. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, som fått lysande kritik, var en sådan.
Göran: visst är det så.
Kicki: oj! Kunde inte lägga ifrån mig Anderssons utan läste den också i all hast. Konstnären Hugo behandlar ju Ester som luft. Ester ger sig inte utan låter sig förnedras gång på gång.....
Kanske känns det annorlunda från en manlig horisont. Jag tyckte alltihopa bara påminde om varje tonårsflickas oändliga, meningslösa trånande efter någon yngling.
Samma malande sida upp och sida ner och jag bara väntade på att handlingen skulle ta fart...
Mycket möjligt är det så, ja!!
Skicka en kommentar