27 januari 2014

Apropå äldrevården

För en massa år sedan jobbade jag på ett sjukhem i centrala Stockholm. Avdelningen hade, vill jag minnas, plats för 36 medmänniskor i livets slutskede. Under kvällsskiftet fanns det aldrig  tid till samtal eller reflektioner över saker och tings tillvaro. Nej, då skulle alla läggas innan 21, helst innan nattpersonalen kom. 

”Underbemannade” skulle vi  med invanda rutiner lägga alla boende med mer eller mindre tvångssmässiga metoder. Någon tid över till ömsesidigt samspråk fanns det aldrig. Bara, pang bom! I säng med er. Vi har en tid att passa. God natt.

Dagtid bemannades avdelningen med lite fler personal. Då kunde jag smita iväg en stund och snacka om livets vedermödor med någon av de boende. Ett samtal jag minns med värme var det som jag hade med *Ingegerd.

Vi kallpratade lite grand om sakernas tillstånd när vi plötsligt gled in på de mer existiensiella frågorna.  Jag frågade henne, om hon  tror på ett liv efter detta eller är det bara så att vi somnar in helt kallt och sedan är allt över? Ingegerd tittade förskräckt på mig med sina gråstarriga ögon och brast ut i ett överlägset skratt:

-”Nähä, du Tommy! Försök inte med mig. Jag vill inte tillbaka i någon form!”

Hon var lidelsefullt trött på jordelivet. Hon ville bara somna in och slippa allt. Hennes man hade varit död i 20 år och dottern hade inte längre tid för henne.

Lärde mig någonting viktigt i samtalet med henne. Moralisera inte över ämnet döden.  Ingegerds tankar om att få lämna vardagsserien här och nu var hennes ytterst privata önskan. Ett ”jaja, vi skall alla dö någon gång” hade varit till föga tröst för henne.

Vi människor har ofta lätt att konstla till det, försöka hitta de rätta orden när tankar om döden träder in. Oftast räcker det med att lyssna, respektera och bejaka varandra.

*Namnet är fingerat

Inga kommentarer: