27 januari 2014

Apropå äldrevården

För en massa år sedan jobbade jag på ett sjukhem i centrala Stockholm. Avdelningen hade, vill jag minnas, plats för 36 medmänniskor i livets slutskede. Under kvällsskiftet fanns det aldrig  tid till samtal eller reflektioner över saker och tings tillvaro. Nej, då skulle alla läggas innan 21, helst innan nattpersonalen kom. 

”Underbemannade” skulle vi  med invanda rutiner lägga alla boende med mer eller mindre tvångssmässiga metoder. Någon tid över till ömsesidigt samspråk fanns det aldrig. Bara, pang bom! I säng med er. Vi har en tid att passa. God natt.

Dagtid bemannades avdelningen med lite fler personal. Då kunde jag smita iväg en stund och snacka om livets vedermödor med någon av de boende. Ett samtal jag minns med värme var det som jag hade med *Ingegerd.

Vi kallpratade lite grand om sakernas tillstånd när vi plötsligt gled in på de mer existiensiella frågorna.  Jag frågade henne, om hon  tror på ett liv efter detta eller är det bara så att vi somnar in helt kallt och sedan är allt över? Ingegerd tittade förskräckt på mig med sina gråstarriga ögon och brast ut i ett överlägset skratt:

-”Nähä, du Tommy! Försök inte med mig. Jag vill inte tillbaka i någon form!”

Hon var lidelsefullt trött på jordelivet. Hon ville bara somna in och slippa allt. Hennes man hade varit död i 20 år och dottern hade inte längre tid för henne.

Lärde mig någonting viktigt i samtalet med henne. Moralisera inte över ämnet döden.  Ingegerds tankar om att få lämna vardagsserien här och nu var hennes ytterst privata önskan. Ett ”jaja, vi skall alla dö någon gång” hade varit till föga tröst för henne.

Vi människor har ofta lätt att konstla till det, försöka hitta de rätta orden när tankar om döden träder in. Oftast räcker det med att lyssna, respektera och bejaka varandra.

*Namnet är fingerat

26 januari 2014

Bandyfrys


Jag fryser bilden, spelarna, domarna, publiken och bollen. Vad är det som händer? Finland äger första men trots det i 0-3-underläge. Idrotten är grym och orättvis. Jag stänger av.

23 januari 2014

Tyrannosaur


Den sitter kvar, lämnar mig aldrig verkar det som. Borrat sig in under huden och kliar märkbart. Irriterar. Gör sig påmind, likt en tagg. Skaver. Dagligen.

Paddy Considine långfilmsdebuterade med Tyrannosaur för några år sedan. I juletid 2013 åsågs den av undertecknad.  Och det är ingen munter tillställning, må jag säga. Filmen handlar om samhällets olycksbarn, men i vuxnas skepnad.

Vi får följa med Peter Mullan, i rollen som Joseph, som lever i ett mörkt och söndervittrat samhälle i utkanten av Leeds. Fyllor och slagsmål hör till hans vardag. Den arbetslöse Joseph är en vandrande krutdurk som exploderar i parti och minut. Självdestruktiviteten håller på att förgöra honom. Han vill finna en väg ut ur det svarta hål han befinner sig i men vanmakten och frustrationen är osynliga tatueringar i hans inre. Joseph upplever sig vara predestinerad till undergång.

En dag träffar han en troende ”överklass”-kvinna Hannah (spelad av Olivia Colman) som lever i ett äktenskap där hon systematiskt misshandlas och förnedras av sin man. Josephs och Hannas sorgliga öden utvecklas till ett gripande möte där de finner ro och förståelse inför varandra, ja, och det är just detta möte som anger tonen för filmen – ett momentum. Ett möte, en vänskap som lyser upp deras tilltrasslade öden.

Hur som helst, det mest skrämmande i hela Tyrannosaur-storyn är att verkligheten ofta överträffar dikten. Och vi ser detta överallt, runt omkring oss. Frustrationen, uppgivenheten. Utförsäkrade människor som lever på existens-minimum där varje dag är en kamp för överlevnad. Familjer som slås i spillror. Ja, människor som förlorat allt hopp om en dräglig tillvaro osv.

Hur kanaliserar man sin överlevnad med all den press som det innebär, när allting så att säga rämnar?  Hur hamnar man på rätt köl igen när livets meningslöshet ter sig outhärdligt. Finns det överhuvudtaget någon väg ut ur destruktivitetens starka käft?

Det är frågor som den brittiske regisssören Paddy Considine (f.1974) försöker ta reda på genom denna oerhört starka skildring av människor ”på glid” i sin tillvaro./Tommy

22 januari 2014

Synonymer till katastrof

Svenska handbollslandslagets förehavanden i EM antar orimliga proportioner. Efter den svåra matchen mot Ryssland där Sverige till slut lyckades ta sig samman och vinna löd rubrikerna: Spelarna satta i terapi efter skräckmatch.

Igår, mot Polen, fullbordades katastrofen.  Sverige spelade som ett juniorlag ("alla kan få varsin cykel") och hade inte mycket att hämta trots lyckad inledning. Spelet gick i baklås och frustrationen var ett faktum. Spelare, ledare och den svenska publiken gick ner sig tidigt i andra. Lamslaget var ordet. Krigsrubriker. Sällan skådad utskåpning.

Spelet om medaljer kan skrinläggas i och med förlusten och duo Olsson & Lindgren är inte vatten värda. Landslaget kan kräla hem som maskar i ett betydelselöst 6-0-försvar, hem utan gurkburkar i gnisslande kullagertakt, hem tillbaka över Öresundsbron till en sunkig nation. Bottenskrap och ångestskri. Depression. Pendeltågsolustkänsla. "Så-ska-det-låta-boxtillvaro".

Haveri. Bakslag. Harmageddon. Genomklappning. Fullständigt misslyckande. Sveriges eget 11:e september. Debacle. Helvete. Källarbesök. Bottennapp. Härdsmälta. Dödsskuggans dal. Pannkaka. Förödelse. Dråpslag. Tragedi. Landssorg. Kollaps.

Ja, ni kommer säkerligen på fler synomymer./Tommy

18 januari 2014

Fredagsölen


Nr 1593 på Bolaget. 26 spänn (355 ml). Värd sitt pris! Njutbar för läckergommen. Inslag av bl.a. torkad ananas, tallbarr och honung.

Ord och uttryck


 
Gentrifiering. Kommentatorsfältsbatalj. Bläckfiskarmar. Jeremiad. Gå på långa hörnet. Skärseld. Fransk växel. Portreplikator. Tom övergång. Dispensationalism. Flygande Jakob (svensk handbollsspelare). Premillenialistisk. Hoppsatsa. Sugproppshänder. Transubstantiation. Kantläge. Pannsarstål. Harpya.


13 januari 2014

Häst eller kolera

"Vi kan väl passa på att äta lunch på IKEA när vi ändå är där", spottade jag ur mig vid frukostbordet i helgen.
-"Aldrig i livet! Jag vägrar äta hästkött", svarade 10-åriga dottern å det bestämda.

Varifrån får hon allt?

12 januari 2014

Visslar

 
Finns inte mycket att tillgå på nätet när det gäller herremannen på bilden. Så mycket vet jag ändå att det är keepern Viktor Putjkov som var med och vann guld i världsmästerskapet i ishockey 1969 som spelades i Stockholm. Turneringen skulle egentligen ha spelats i dåvarande Tjeckoslovakien men då bråk och oroligheter bröt ut där beslöt IHF att turneringen  skulle flyttas till Sverige. B-plan.
 
Har luskat ut att Viktor, i nämnda turnering, fungerade som backup till den mer namnkunnige Zinger. Alltid något. 
 
 


Redaktionen rekommenderar Vill jag vissla, så visslar jag. Regi: Florin Serban. En rumänsk film som utspelar sig på en ungdomsanstalt. I huvudrollen en lysande George Pistereanu (Silvu) som bara har fem dagar kvar av sitt straff när han får reda på att mamman är på väg att lämna Rumänien för Italien, dessutom med lillebror i följe. Ja, då, rämnar allt för Silvu. I fängelset har han också förälskat sig i socialarbetaren Ana, gestaltad av Ada Condeescu. Slutet är förutsägbart vilket drar ner betyget en aning.

9 januari 2014

Roligare än så här

En kliché är bra att ha i verktygslådan när t ex den pinsamma tystnaden uppstår kring lunchbordet kolleger emellan eller, gud föbjude, vid släktmiddagen. Då kan du eller varför inte någon annan dra till med:
"Bra, så fick man lite mat i magen idag också" alternativt "Jaja, då blev man mätt idag också!"

Min personliga favorit, efter avslutad måltid på jobbet, är:
"Jaha, roligare än så här blir det inte, nu kan jag sätta mig och sova framför skärmen igen".

Avslutningsvis; föll inte senaste biofilm dig på läppen kan du ju alltid briljera och bedöma den med, "en film man antingen älskar eller hatar". Ett säkert kort.

5 januari 2014

Sportsöndag

Så befriande att höra skidlöparen Calle Halfvarssons syn på sitt eget lopp i gårdagens deltävling i Tour de Ski. Inga snoriga bortföklaringar. Inget tjafs om vallamissar etc. Nej. Calle slutade 11:a igår och var inte bättre än så. Calle sa något i stil med:

-"Det känns bra i spåret och kroppen känns helt okey. Det går bara lite långsamt för att hänga med i Petters och Sundbys tempo!".

Hård/Blomqvist i kommentatorshytten tyckte å sin tur att norrmännen lyckats i sin vallachansning och därigenom dragit stora fördelar gentemot konkurrenterna.

Tour de Ski, förresten. Vilket skämt. Idag avslutas touren med den episka jaktstarten, mardrömsklättringen uppför Alpe Cermis. Varför åker man inte utför istället? Och hur många hoppar av innan start? Sjur Röthe. Ja, det är det.


Allvarlig talat. Jag menar, vem hade egentligen förväntat sig att unglejonen skulle gå hela vägen till final? Wennerholm (bloggaren) på Aftonbladet hade ställt in sig på en final mellan Sverige och Kanada, vem hade inte det?  Han känner sig således blåst på drömfinalen. Inte jag. Hur som helst, de finska unga tappra krigarna är i sensationell final! Och de är inte nöjda med att ta sig dit.....
 
 

4 januari 2014

Back to the roots

Sushibuffé två dagar på raken. Den döda fisken rör sig vant i mina trivsamma tarmar. Rör sig död fisk? Det kan man fråga sig men tydligen. Fula fiskar kan dyka upp där du minst anar.

Nya året 2014 är inne på sitt fjärde dygn. Inga större katastrofer på hemmaplan. Börjat bra med andra ord.

Lämnar inte 2013 åt sitt öde ännu på ett bra tag. Tillbakablickar kommer att i vanlig ordning rassla in här på bloggen. Jag kör vidare med helljusen på, vare sig ni vill eller inte.
Första blogginlägget för året är en liten bildseriekavalkad från julbesöket i Sydösterbotten, hos föräldrarna, i mellandagarna 2013.


 
Närpes kyrka. En vitrappad sådan. Byggts ut och om vid flera tillfällen.


Växthusmetropolen.
 
 
Ryker fortfarande ur skorstenen. Kaskö. M-real. For real!


Kvarnskatan. Att vila ögonen på. Oas.
 

Alldeles invid föräldrarnas hus. Claresund.
 
 
Vid den där macken, när man åker till Tjöck, typ.