25 augusti 2013

Avslutar söndagen




I Filadelfiakyrkans boningar. I onsdags. På scen: David Byrne och den betydligt yngre St Vincent (som egentligen heter Annie Clark).

Inledningsvis vill jag nämna att jag inte är något större fan av Byrnes musik, det är mer frugans tallrik. Och om hans vapendragare denna kväll, d v s Clark, visste jag inte ett jota. Nu vet jag.

St Vincent låter oss förstå att hon mer eller mindre lever sin dröm för tillfället. Hon förklarar näst intill tårdrypande att hon växte upp med herr Byrnes musik i flickrummet och att hennes största dröm var att någon gång få stå på scen tillsammans med sin förebild men att hon inte alls trodde på att drömmen skulle gå i uppfyllelse. Men nu står hon där. Och som hon gör det! Hon levererar så det står härliga till. Hennes gitarrspel är skönt distad, effektfullt. Byrne hamnar lite i skymundan, kanske medvetet från hans sida.

Inte lite att man höjer på ögonbrynen när bandet tågar in på Filadelfias utbyggda scen. Åtta blåsare, trummis och en på klaviatur. Bandet, precis som St Vincent och David Byrne, är ständigt i rörelse. Och det blandas friskt i olika musikgenre. Tajt. Nyskapande. Och efter knappt två timmar vill jag ha mer.

Inga kommentarer: