Arlanda

Tidig morgon. På terminalen. Alltförtidig för flertalet av oss. Spänd förväntan. Man vill ju bara komma iväg så fort som möjligt, utan att blinka. Ja, ni vet. Få all pappersexercis undanstökad och lyfta på vingar som bär. Check.

"Hur gör man här nu, kan någon hjälpa till? Pliiis, asså!"

En gråsprängd man bredvid mig rycker plötsligt upp sin mobil och svarar så snabbt som möjligt på den illa valda ringsignalen, "Ja, älskling, jag är redan på terminalen. Nej! på ARLANDA. Jag ringer sedan när jag är framme. Jodå, passet är med. Puss. Puss"

En familj bestående av sex medlemmar  har äntligen lyckats i konstycket att få ut rätt antal bagagekvitton ur den där vidriga automaten. Två är ur funktion. Och kön växer bakom dem. Familjen traskar sedan uppgivet till bagagekön, till en annan kö. Istället för en är det ju som bekant två. Fantastiskt.

Och ingen tycks kunna köa längre här i Sverige. Alla är runt och omkring, sidledes och bak-och-fram. Upp och ner och lite emellan. Gräver fram blodtrycksmedicinen ur handbagaget. Egentligen borde man börja röka igen, tänker jag högt. Illröd i ansiktet. Du skulle bara våga, säger rösten bredvid mig.

I transferbussen som för oss till hotellet glömmer jag sedan tofflor och lite andra förnödenheter. Peanuts. Framme. Tapas.