Morgon

Midsommar 2013. Klarvakenfräsch tidigt. Kollar mejl. Stänker in 49 poäng på wordfeud. Fem likes på någon gammal vinyl. De övriga i familjen drar timmerstockar. Inne. Utanför. Strålande väder. Snart kommer väl regnet. Glädjedödare där, viskar jag till mig själv. Glappkäft. Lite dans blir det allt kring stången men inte än på långa vägar. Måste ju visa sin sociala sida kring trädet. Fotblad. Koreografi. Skål.

Jag går ner med sopor och där står han igen, med hängande armar, och skriker okvädningsord, i trapphuset. En kvidande enmansstämma. Ångestskri. Läste ju om den där människan som de hittat, han som hade legat död i närmare två år, i sin lägenhet, i samband med ett stambyte. De var tvungna att bryta upp dörren och där inne låg ett förruttnat lik. Ingen som saknat honom.

Närmar mig honom. Det krasar av frukostflingor i min mun. Intar en så kallad Mats Waltin-position och säger lite skamset:

-"Ursäkta herrn, men vi är inte riktigt vakna här i huslängan än och vi är inte döva!"
-"Nä, och jag är inte blind, jag ser dig" krystar han fram.
-"Va?" replikerar jag.

Mannen kan inte låta bli att dra på smilbanden. Han säger "Gla' midsommar på're" och försvinner med sin stora papperskasse i vilken han säkerligen förvarar alla sina förnödenheter.