Du gör mig galen. Betyg: 2.Regi: David O. Russell. Orginaltitel: Silver Linings Playbook. Tar mig an filmen med viss skepsis, till stor del beroende på att jag har svårt med amerikanska komedier med lyckliga slut. Och jag hamnar där i salongen av en slump faktiskt. Innan filmen sparkar igång tänker jag: överraska mig då. Känner mig lite som en uppskruvad Janne Josefsson där jag sitter i mina kokheta vinterboots men jag vill inte döma ut den innan jag sett den.
Pat Solitano har avslutat sin behandling på ett mentalsjukhus och har ingen annan utväg än att flytta hem till sina föräldrar eftersom han har blivit av med sin bostad och sitt jobb. Att börja på ny kula hos sina föräldrar, en dysfunktionell familj där pappan är en skrockfull spelmissbrukare, visar sig inte vara någon bra grogrund för att starta ett nytt liv. Pats humörsvängningar är monumentala och det beror till stor del på att han låter bli att ta sina mediciner. Helst av allt vill Pat åeterförenas med sitt ex.
Hans väg korsas plötsligt av änkan Tiffany och en vänskap uppstår. Det blir vad och det blir dans, svett och svärta. Trasiga själar finner varandra och ljuv musik uppstår. De tu blir ett. Mer vill jag inte avslöja.
Näe, jag vet inte riktigt. Blir lite för mycket trivialiserande kring psykiska sjukdomar och "förutsägbarheten-är-bäst-före-datum-redan-innan-utgången". Stundtals rätt snabba och giftiga repliker vilket lyfter filmen. Jag tar den dock för vad den är. En komedi rätt och slätt. Två timmar i längsta laget.
Jennifer Lawrence fick en Oscar för sin Tiffany. Tycker hon kunde fått en för den här också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar