Blixtrande klart

Novembersöndag. Allt är som det ska. En avstickare till city. Spankulerade omkring utan vare sig mål eller mening. Andefattigt. Tafatt. Tre grader i luften, kanske fyra. Inne på McDonalds slänger jag snabbt i mig en av de där menyerna igen. Fantasilöst. Varför skall alla sitta och slicka sig om fingrarna? Vid grannbordet sitter en mamma med sin lilla snoriga tvååring. Funderar på om det kan vara nyttigt med så mycket snor i fejan. Jag kliver snabbt ut igen. Måste ha luft. Traskar Kungsgatan ner. Julautostradan. Kommerskalaset har bara börjat. Den pågår förstås men lite så där generat bara. Snart, mycket snart. Då trycker vi gasen i botten

Tar del av löpsedlar. Undrar vart Carola tagit vägen? Vad har hänt med henne? Svärmeriet är som bortblåst. Klart, det har varit ett och annat järnrör under de senaste veckorna.... Ugglas våta dröm är Vrethammar. Ja, jag säger då det. Ingen måtta med någonting. Sean Banan skall vara med i Melodifestivalen igen. Jag känner mig smått dum i huvet. Smärtsamt. Blixtrande och klart. Vem var det som sa att humorn kommer från Dalarna?

Hursomhelst. I skymningen. Inomhus. I hemmets lugna vrå. Vi sitter och insuper tonerna av Mando Diaos "Infruset". Underbart. CD, faktiskt. Införskaffades häromdagen. Jag gråter en skvätt. Av lycka.

◙ ◙ ◙

Och rodnaden stiger upp över mina öron när jag nu erkänner - inför alla - att jag aldrig sett ett helt avsnitt av Solsidan. Jag är nog den enda.

Till efterrätt bjuder jag på ett finskt (eller skånskt) ordspråk:

Efter tre dagar luktar fisk och gäster illa.