Längdhoppsfinalen i VM i Tokyo 1991 var en rysare i äkta Stephen King-anda. Finalen - den omtalade. Man satt där och gnuggade ögonen och trodde inte det var sant. Bob Beamons klassiska 8.90 från 1968 raderades i ett enda huj. Grymt! En hänsynslös slakt. Ett VM som vann tack vare längden och spjutet. Och vem trodde på Mike Powell innan? Inte många. Jag trodde aldrig Powell skulle landa och när 8.95 visades upp på resultattavlan visste jublet inga gränser! Calle hade ju hoppat 8.91 innan i alldeles för stark medvind men Powell ville annat och spände bågen. Otroligt. Klassiskt idrottsögonblick.
Året därpå fick Lewis revansch i OS men Powell vann ånyo VM-guld 1993 i Stuttgart, i Lewis frånvaro bör tilläggas. Avslutningsvis vill jag uppdatera era minnen och konstatera att Calle Lewis vunnit OS-guld i längdhopp, håll i er nu, vid inte mindre än fyra tillfällen och alla på raken. Häpnadsväckande. Och då har jag bara skrapat lite på ytan när det gäller Lewis medaljskörd. Powell i sin tur försökte sig på en comeback vid 40 men det bidde no success.
Finlands medaljskörd i Tokyo 1991; 1-1-1 (Kimmo-Seppo-Sari)
Sveriges; 0-1-0 (-Madeleine-)
KLASSISK LÄNGDHOPPSFINAL
2 kommentarer:
Denna höjdare missade jag, inte när den gick av stapel, men när du blogade om den, vilken rysare det var!
Det jag absolut glömt är våran medaljskörd.
Madeleine?
Var det en gångerska??
Alldeles på spiken! Den gången var det Madeleine Svenssons tur att promenera hem en silvermedalj.
Skicka en kommentar